Don’t say you understand if you haven’t walked in my shoes.

Det är ofta man läser saker som folk har skrivit om mobbing, ungdomar som blir mobbade i skolan, på nätet, etc. Men då är frågan, hur många av dom personerna har själva suttit i den sistsen?

Jag undrar hur många av dom som tar upp ämnet som själva har varit i den sisten då dom inte har någon att vända sig till, för alla är emot en.
Jag undrar hur många som talar ifrån egna erfarenheter och inte bara har sett på när andra blivit utsatta.

En vän till mig berättade en sak idag. Det var en kille som kom och föreläste i vår skola förut, dock var jag sjuk. Han föreläste om mobbning, och när han talade om att han själv hade varit mobbad fick han svaret det är inte så konstigt.
Då är min fråga, varför skulle det vara självklart att HAN av alla skulle bli utsatt för det?
Vem som helst kan bli utsatt för mobbning, det finns ingen speciell målgrupp.

En sak ni kanske inte visste om mig är att jag vart mobbad hela grundskolan.
Fysisk
Psykisk
Jag har fått allt, slag, hån, utfrysning, sparkar, blickar, svek, allt ni kan tänka er.
Jag var den där personen som ingen fick prata med, den som ingen tyckte om, den ingen hyste sympati för. Ingenting hjälpte, ingen hjälpte mig. Kuratorn på skolan, psykologer på BUP, lärare, hur mycket jag än pratade med folk så hände det ingenting.
Men jag satt aldrig bara och tog emot, jag har alltid gett tillbaka. Jag slogs tillbaka.

Men saken är den att ge tillbaka läker inte såren. För mobbning blir sår, sår som senare blir ärr.
Alla ord jag fick utstå, dom sitter fortfarande fast i mitt huvud. Jag skäms fortfarande över min längd ibland, jag tycker fortfarande jag är fet och jag känner mig fortfarande ful. Trots att jag vet att jag inte borde känna som jag gör. Men det sitter där.

Jag har varit i sitsen, jag var mobbad i tio år. Men jag började inse att jag dög, jag kan inte vara som alla andra.
Jag önskar dock att jag insett det tidigare.
Jag gick i mellanstadiet första gången jag försökte ta livet av mig.
Jag gick i sexan första gången jag skar mig.
Jag mådde åt helvete.
Men jag insåg att varför ska man vara som alla andra vill att man ska vara när man kan vara sig själv.

Jag slutade bry mig helt enkelt. Idag mår jag bra, jag vill leva, och ingen ska stoppa mig.
Så tillbaka till frågan, vem är det typiska mobboffret? Är det du, jag, vem?
Det borde inte vara någon, för ingen ska behöva känna så som det känns att inte ha någon.
Alla har rätt att känna sig värdefulla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s